30 oktober 2011

Söndagsfunderingar

Mycket trevlig kväll igår. Jag och Annika började med middag på den lokala puben. Trots att vi var de enda kunderna i restaurangavdelningen fick vi vänta 20 min innan vi fick ens menyn och sedan fortsatte det i samma hastighet hela middagen. Från tidigare erfarenhet så visste jag att servicen är låååångsam så jag tog det med jämnmod, vi hade 1,5 timmar på oss innan vi måste hem för X Factor och vi kom hem med 2 minuter tillgodo.

Vi valde båda kycklingbröst inlindat i pancetta och fyllt med korvkött. Jättegott och saftigt. Faktiskt så gott att jag ska göra samma till middag ikväll. Jag bytte dock ut det medföljande potatismoset med grönsallad men det krävdes ett par upprepningar innan servitören förstod att ja, jag vill faktiskt byta ut moset. Det verkade precis som om han inte trodde sina öron:-)
30 min senare kom vår mat.

Jag och Annika hade mycket roligt åt en annan servitör som alltid kom till vårt bord 20 min "för sent". När vi satt och väntade på vår mat kom han fram och frågade om vi ville ha menyerna. När vi just hade avslutat vår måltid kom han fram och frågade om vi hade fått allt vi ville ha...kanske lite för sent att be om en sidorätt vid det laget. 20 minuter efter att den första servitören hade tagit bort våra tallrikar och vi avböjt efterrätt och vi satt och drack upp det sista av vinet kom han fram och frågade om vi ville beställa dessert. Då bad jag honom om notan så att han skulle få något att göra. Stackarn, han var helt i otakt:-)

Under måltiden kom Annika och jag in på ämnet att vissa personer lever mer i då-tiden resp. framtiden än andra, och vi konstaterade att vi är helt olika varandra på det området. Jag är verkligen ingen nostalgiker och tänker sällan på "den gamla goda tiden", såvida inte någon av mina mer nostalgiska kompisar eller familjemedlemmar tar upp någon händelse. Mina tankar spenderas nästan uteslutande på att planera för nästa vecka, månad osv., eller bara på att fantisera fram olika scenarier, t.ex. om jag skulle göra det här eller det här, vad skulle ske då? Jag vill hela tiden ha saker att se fram emot och planerar, fantiserar och organiserar. Vi har antagligen bara ett liv och det är för kort för att slösas bort.

Kanske man blir mer nostalgisk ju äldre man blir, men eftersom mitt minne lämnar mycket övrigt att önska så mina resor tillbaka i minnet lär nog bli korta...tur jag börjat skriva blogg då:-).

2 kommentarer:

  1. det svåraste för mig, och tydligen mina medmänniskor också, är att leva i nuet. Det är det enda vi har just nu,nuet, men jag är också en sån som planerar och är långt framme i framtiden, även om jag hamnade att omprioritera mig pga utbrändheten. Nu försöker jag bara vara i den stund som är, men det är svårt...

    SvaraRadera
  2. Jo, jag och Annika pratade om det också, hur omöjligt det är att leva i nuet. Man försöker i två minuter men sen halkar man tillbaka i gamla hjulspår.

    Jag skulle nog också bli otroligt stressad om jag inte fick planera för jag älskar just att kunna se fram emot saker. Steve får mig att se rött ibland när jag vill boka något en vecka eller så på förhand (det går inte riktigt att vara impulsiv här om man ska göra något speciellt) och han säger bara "dont worry about it". Jag brukar svara att om jag skulle leva på det sättet skulle vi sitta hemma varje kväll.

    SvaraRadera

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...