Vilken dag. Jag åkte från jobbet direkt till Chelsey hospital kl.11 där Steve låg. Han hade flyttats från akutmottagningen till en mindre "akut" avdelning på fjärde våningen när jag anlände. Sjukhuset är ganska så stort och jag fick springa fram och tillbaka mellan olika avdelningar med svetten lackande i min vinterjacka innan jag hittade honom. Han låg på en brits avskild med ett blått skynke och väntade på att de skulle ta honom till röntgen och genomföra en gastroskopi eftersom hans avföring hade varit becksvart och det betyder oftast att det är en blödning antingen i magsäcken eller stortarmen. Som finne tänkte jag ju genast det värsta, magcancer, speciellt när en släkting har behandlats för sjukdomen det senaste året.
Kl 12.30 rullades han ned till röntgen/undersökningssavdelningen. Sköterskorna sade att de trodde att han skulle vara klar om 1-1,5 timme så jag gick ned och köpte lunch på ett cafe medan jag väntade. En timme senare gick jag upp till den 4:e avdelningen. Steve hade ännu inte kommit tillbaka och jag satt säkert ytterligare en timme och väntade. Jag började bli minst sagt orolig. Till slut kom en sjuksköterska och bad mig komma ned till röntgenavdelningen och vänta där. Ytterligare lite yrande senare kom jag äntligen rätt tack vare hjälpsamma sköterskor. Fler skyltar hade inte varit dumt. Steve hade ännu inte fått sin gastroskopi. Jag satt säkert och väntade ytterligare en timme innan de rullade honom till "återhämtningsavdelningen". Jag fick nästan en chock när jag såg honom, han såg flera gånger sjukare ut än sista jag såg honom. Det finns inget värre än när man ser någon nära som plågas och man kan inte göra något.
När jag satte mig bredvid Steves säng sade han att det där gör han inte om, det var något av det värsta han varit med om. Bedövningsmedlet som de gav hade inte gjort någon nytta. Förutom att det varit obehagligt att "svälja" en pennstor kamera, så hade de dessutom sprutat in 2 liter vatten för att utvidga magsäcken för att kunna se varifrån blodet kom. Sedan hade en ung läkare sökt källan till blödningen, inte hittat den, kallat in en äldre och mer erfaren läkare som till slut hittat såret och stängt det med ett stift. Normalt tar gastroskopi 10 min, nu tog det 30. Jag kan tänka mig att det var lååååånga minuter för Steve.
När de rullade honom till röntgen återvände jag till fjärde våningen för att vänta på honom. Det fanns 6 sängar i hans "avsnitt" och när jag kom dit igen hade de andra 5 sängarna fyllts med nya patienter. En halv timme senare rullade de in Steve till avdelningen igen. Röntgenbilderna hade visat en magsäck fylld med blod men nu får man bara hoppas att det inte finns några andra sprickor eller bristningar. Det konstiga är att Steve inte har känt några smärtor, bara varit otroligt trött på grund av blodbristen.
Min kompis Ulrika anlände också till London idag. Hon ska bo hos oss men stackarn fick "dra på stan" med sin stora kappsäck i flera timmar i väntan på att jag skulle komma hem. Jag uppdaterade henne om hur allt framskred, men var inte hemma förrän halv sju. Hon hade dock spenderat den sista timmen i puben mittemot där vi bor (dit man helst inte ska gå...förutom om man älskar att slåss) och blivit "omhändertagen" av en trevlig kille, så hon hade inte precis lidit någon nöd:-).
Vi gick till en annan och mer civilicerad pub för middag och nu är det dags att lägga sig. Jag kommer nog att tillbringa mycket tid av morgondagen med Steve på sjukhuset men förhoppningsvis slipper han hem imorgon. Det är tur att Ulrika är bekant med London och kan ta sig runt och underhålla sig själv medan jag besöker Steve.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar